Bye, bye Bill..

När jag gick i högstadiet var jag ofta ute o sjöng med min pappas dansband på lediga kvällar och helger. Jag kan ju inte påstå att dansbandsmusik och dess "djupgående" texter är något som varken då eller nu hör till den musik som mitt hjärta klappar mest för. Men jag kan erkänna att vissa danslåtars melodier som till exempel " I dina kvarter", som oftast framfördes av Vikingarna om jag inte minns fel, ligger mig varmt om hjärtat. Sen om det beror på att musiken påminner om min barndoms musik, och därav skapar en viss nostalgisk ton i min blick, eller om jag helt sonika tycker om enkelheten i musiken, som kontrast till all annan lite mer avancerad musik som jag lyssnar på,det kan jag inte svara på. Men jag erkänner: jag kan än idag roas av och tycka om att sjunga en gammal dansbandsgoding med min pappa bakom dragspelet. Självfallet var det ju också så att dansbandsmusiken blev min väg ut att få stå på scen och sjunga och den "rampljuspassionen",  ja den "drogen" har aldrig och kommer aldrig gå ur min kropp!

Musiken som jag främst tyckte om att lyssna på i tonåren var, förutom den sedvanliga "Tracks-listan " på Sveriges Radios P3-kanal och då främst lugna ballader, något som kallades Västkustmusik i USA eller ´"Slick Music". Det var en blandning av alla möjliga musikstilar i världen och band som till exempel Chicago kan i viss mån kategoriseras till denna musikstil. Min absoluta favorit var " Slickmusikens fader" Mr Bill Champlin från USA. Nu var det ju inte var och varannan i min ålder och framför allt inte någon i min vänkrets som lyssnade på denna musik. Jo min syster så klart, det var på grund av henne, eller tack vare snarare, som jag älskade Bill Champlin!

I årskurs 9 skulle man i ämnet musik hålla ett föredrag om någon artist, band eller musikstil som man tyckte om. För min del föll valet sig helt naturligt på Bill Champlin och "slickmusiken". Problemet var bara att på den här tiden fanns det ju inget Internet att surfa in på och ta reda på de uppgifter som man ville ha. Jag gjorde som man gjorde då; slog upp Mr Champlins namn i Bonniers  musiklexikon. Men innehållet på de sidorna om Bill Champlin täckte inte ens det översta stycket på detta textavsnitt. Därmed tog jag saken i egna händer och fattade pennan, letade reda på allt jag kunde hitta på syrrans LP som liknade en adress, och skrev ett brev till Bill Champlin. Brevet löd ungefär så här:

Hello Bill,
My name is Merit and I live in Sweden. I am a big fan of yours!  I am doing a special work about you but I can´t find any facts about you. Please can you send me some facts about you so I can talk about you ? But remember I have to have the facts before the 21 of November!
Thank you very much. Many regards/ Merit

P.S You´re the Best D.S

Bye bye Bill.

Ungefär ett år senare kom brevet tillbaka stämplat "Adress unknown" och föredraget om Mr Champlin hade jag redan hållit till förvånade ögon och öron från mina klasskompisar och även läraren som aldrig hört talas om varken Slick music eller Bill Champlin. Tyvärr råkade jag för bara något år sedan tappa bort detta återvändande brev. Annars hade jag personligen räckt över brevet till Bill Champlin på jazzklubben Fasching i Stockholm, då jag och syster för något år sedan äntligen fick tillfälle att se och höra honom live, och sagt: " You´re still the best! Bye bye Bill."

Mr Champlins hemsida/ fan page