I byn där jag växte upp i östra Jämtland bodde bara ca 30 personer och i dagsdato har det invånarantalet reducerats ner till 10 stycken. Själva centralorten 7, 5 km bort var ju dock en riktig metropol jämförelsevis där minst 500 personer bodde på den tiden. I "Metropolen" fanns nästan allt man kunde önska sig; tre matvaruaffärer, tre banker, minst tre frisörer, en kiosk, ett hotell med tillhörande camping, ett café, en skola, två blombutiker, en radioaffär, en klädaffär.. och till och med ett postkontor- så då förstår ni hur länge sedan det var! Orten hade ett väldigt rikt idrottsliv med många aktiva idrottare bland annat inom fotboll, simning, längdåkning och Sveriges nordligaste roddklubb var även belägen där. Kulturutbudet var det dock sämre med. Var man som jag intresserad av att sjunga och spela då fick man i vanlig ordning börja med att först vid 7 års ålder spela blockflöjt i Kommunala musikskolan och i årskurs 3 fick man välja ett annat instrument. Jag hade ju dock ingen lust att vänta så länge med att spela eller sjunga så jag började spela piano för en privatlärare vid 8 års ålder och sjunga med min pappa från ännu tidigare år- ja från födseln nästan.
När jag flyttade till Östersund för att gå gymnasiet ville jag börja ta sånglektioner och fick höra talas om en äldre dam på Frösön som gav sånglektioner. Jag kommer aldrig glömma första mötet med denna mycket bestämda och självförtroendestarka kvinna från Vasa i Finland. Damen, Ulla, var cirka 1,60 m lång, glasögon i tjocklek av en limpskiva á la Skogaholm, kläderna hon bar hade nog sin storhetstid på 60-talet och hennes hållning, ja hela personlighet stark och uppsträckt som hade hon haft en lång karriär bakom sig som hovsångerska på den Kungliga Operan i Stockholm. I själva verket hade hon varit sångsolist och stämledare i altstämman i Cantilenakören under ledning av den gamle körledaren och körarrangemangsmästaren K-F Jehrlander i Östersund. Dock hade hon även sjungit en hel del solo i mässor och oreatorier i kyrkor runt om i Vasa och stolt spelade hon upp inspelningarna från förr på en gammal trådbandspelare. Och ja, hon sjöng vackert vill jag minnas och hade en mörk altstämma som gränsade till kontraalt. På äldre dar hade hennes röst dock fått ett lite okontrollerat vibrato som lätt hördes i genom en hel kör på 40 personer. Cantilenakören införde en regel som sa att man var tvungen att sluta i kören vid, om jag inte minns fel, 50 års ålder. Lämpligt nog infördes denna regel till min sånglärares 50-årsdag och togs bort något år senare då hon inte längre var medlem av kören...
På min sånglärare Ullas piano stod porträttet av hennes främste elev- en tenor som även han haft henne som sin första sångpedagog och som nu sjöng på scenerna runt om i Stockholm och övriga scener i Sverige. Jag minns att jag önskade att även jag en dag skulle få äran att pryda hennes piano och tänk om hon en dag berättade om mig, som en framgångsrik sångerska, för hennes nya unga sångelever!
Mitt tonala sångomfång var inte så stort då jag började ta sånglektioner och begrepp som huvudklang och bröströst var inget jag ens hört talas om. Som "gammal" dansbandssångerska hade jag ju alltid sjungit sånger i de lägre registren och min högsta ton, som jag kunde ta när jag tog mina första sånglektioner, var ettstrukna E eller vid ordentlig uppsjungning ettstrukna Fiss. Min lärare stod inför en smärre utmaning med andra ord.
Begrepp som " tungan ska ligga platt som en pannkaka och segla ut över Storsjöns vågor" och "sträck på dig som en stolt fura" etsades in i min sångtekniska vokabulär och om jag började känna mig förkyld någon dag skulle jag gurgla halsen med Askosal. Ja min sånglärare var inte bara sångpedagog hon lärde även ut huskurer mot bland annat förkylning och vid ett tillfälle fick jag även äran att smaka hennes egen finska dunderhostmedicin vars namn jag glömt. Jag hade varit förkyld en längre tid och fått ställa in lektion efter lektion tills Ulla denna fredag sa i telefon då jag ringde att jag skulle komma ändå, så skulle vi sjunga så gott det gick och jag skulle få lite av hennes hostmedicin. "Då kommer du garanterat bli frisk" sa hon. Sagt och gjort jag tog bussen över till Frösön och gick de två trapporna upp till Ullas lägenhet. Vi sjöng cirka en halvtimme och innan jag skulle gå kom Ulla med sin flaska hostmedicin. " Den smakar lite illa, sa hon, men om du tar den här sockerbiten direkt efter du svalt medicinen så känner du inget." Jag försökte att övertyga min lärare att jag kände mig mycket bättre nu så jag behövde ingen hostmedicin. Men det gick inte att förhandla bort något sådant med min lärare. Teskeden med hostmedicinen åkte in i min mun och jag kan inte med ord beskriva den smaken som nådde mina smaklökar inom loppet av en mikrosekund. Om du nånsin har druckit eller ätit något så äckligt att du svär att aldrig ens tänka tanken på att smaka det igen, ja, ta den smaken och dubblera den cirka 100 gånger så får du kanske en aning om denna hostmedicinens smaksensation! Jag tackade snabbt för mig och sprang nerför trappan i hyreshuset, ut på gatan och kräktes i första bästa buske bakom huset. När jag kom hem kräktes jag hela kvällen och visst, jag blev faktiskt av med förkylningen men fick magsjuka i stället. En vecka senare skulle jag ha sånglektion igen och min sånglärare började som vanligt prata på om ditt och datt så fort jag klev innanför hennes dörr. " Ja jag ringde min gamle läkare i Finland häromdagen och frågade om det var farligt att dricka hostmedicin som var bäst-före 1974 och han tyckte inte jag skulle dricka den."
Min sångpedagog avled i September 2006 vid en ålder av 87 år. Tyvärr hade vi inte så bra kontakt under hennes sista år så jag deltog dessvärre inte på hennes begravning. Jag har mycket att tacka Ulla för inte minst att hon hjälpte mig att söka och komma in på den klassiska sångutbildningen på Birka folkhögskola utanför Östersund. Vi hade många roliga och annorlunda sångstunder i hennes vardagsrum på Frösön och trots att jag inte övade så flitigt hemma på kammaren så var det ju hon som fick mitt sångliga omfång att växa med över en och en halv oktav. Framför allt var hon den som öppnade upp mina ögon för den klassiska sången och utan hennes hjälp, på hennes säregna vis, hade jag nog aldrig fortsatt att studera sång eller ens börjat lyssna på eller sjunga opera. Tänk vad mitt liv skulle varit mycket andefattigare utan sång och för den delen även utan hostmedicin bäst- före 1974.
