Huskur mot förkylning

I byn där jag växte upp i östra Jämtland bodde bara ca 30 personer och i dagsdato har det invånarantalet reducerats ner till 10 stycken. Själva centralorten 7, 5 km bort var ju dock en riktig metropol jämförelsevis där minst 500 personer bodde på den tiden. I "Metropolen" fanns nästan allt man kunde önska sig; tre matvaruaffärer, tre banker, minst tre frisörer, en kiosk, ett hotell med tillhörande camping, ett café, en skola, två blombutiker, en radioaffär, en klädaffär.. och till och med ett postkontor- så då förstår ni hur länge sedan det var! Orten hade ett väldigt rikt idrottsliv med många aktiva idrottare bland annat inom fotboll, simning, längdåkning och Sveriges nordligaste roddklubb var även belägen där. Kulturutbudet var det dock sämre med. Var man som jag intresserad av att sjunga och spela då fick man i vanlig ordning börja med att först vid 7 års ålder spela blockflöjt i Kommunala musikskolan och i årskurs 3 fick man välja ett annat instrument. Jag hade ju dock ingen lust att vänta så länge med att spela eller sjunga så jag började spela piano för en privatlärare vid 8 års ålder och sjunga med min pappa från ännu tidigare år- ja från födseln nästan.

När jag flyttade till Östersund för att gå gymnasiet ville jag börja ta sånglektioner och fick höra talas om en äldre dam på Frösön som gav sånglektioner. Jag kommer aldrig glömma första mötet med denna mycket bestämda och självförtroendestarka kvinna från Vasa i Finland. Damen, Ulla, var cirka 1,60 m lång, glasögon i tjocklek av en limpskiva á la Skogaholm, kläderna hon bar hade nog sin storhetstid på 60-talet och hennes hållning, ja hela personlighet stark och uppsträckt som hade hon haft en lång karriär bakom sig som hovsångerska på den Kungliga Operan i Stockholm. I själva verket hade hon varit sångsolist och stämledare i altstämman i Cantilenakören under ledning av den gamle körledaren och körarrangemangsmästaren K-F Jehrlander i Östersund. Dock hade hon även sjungit en hel del solo i mässor och oreatorier i kyrkor runt om i Vasa och stolt spelade hon upp inspelningarna från förr på en gammal trådbandspelare. Och ja, hon sjöng vackert vill jag minnas och hade en mörk altstämma som gränsade till kontraalt. På äldre dar hade hennes röst dock fått ett lite okontrollerat vibrato som lätt hördes i genom en hel kör på 40 personer. Cantilenakören införde en regel som sa att man var tvungen att sluta i kören vid, om jag inte minns fel, 50 års ålder. Lämpligt nog infördes denna regel till min sånglärares 50-årsdag och togs bort något år senare då hon inte längre var medlem av kören...

På min sånglärare Ullas piano stod porträttet av hennes främste elev- en tenor som även han haft henne som sin första sångpedagog och som nu sjöng på scenerna runt om i Stockholm och övriga scener i Sverige. Jag minns att jag önskade att även jag en dag skulle få äran att pryda hennes piano och tänk om hon en dag berättade om mig,  som en framgångsrik sångerska, för hennes nya unga sångelever!

Mitt tonala sångomfång var inte så stort då jag började ta sånglektioner och begrepp som huvudklang och bröströst var inget jag ens hört talas om. Som "gammal" dansbandssångerska hade jag ju alltid sjungit sånger i de lägre registren och min högsta ton, som jag kunde ta när jag tog mina första sånglektioner, var ettstrukna E eller vid ordentlig uppsjungning ettstrukna Fiss. Min lärare stod inför en smärre utmaning med andra ord.

Begrepp som " tungan ska ligga platt som en pannkaka och segla ut över Storsjöns vågor" och "sträck på dig som en stolt fura" etsades in i min sångtekniska vokabulär och om jag började känna mig förkyld någon dag skulle jag gurgla halsen med Askosal. Ja min sånglärare var inte bara sångpedagog hon lärde även ut huskurer mot bland annat förkylning och vid ett tillfälle fick jag även äran att smaka hennes egen finska dunderhostmedicin vars namn jag glömt. Jag hade varit förkyld en längre tid och fått ställa in lektion efter lektion tills Ulla denna fredag sa i telefon då jag ringde att jag skulle komma ändå, så skulle vi sjunga så gott det gick och jag skulle få lite av hennes hostmedicin. "Då kommer du garanterat bli frisk" sa hon. Sagt och gjort jag tog bussen över till Frösön och gick de två trapporna upp till Ullas lägenhet. Vi sjöng cirka en halvtimme och innan jag skulle gå kom Ulla med sin flaska hostmedicin.  " Den smakar lite illa, sa hon, men om du tar den här sockerbiten direkt efter du svalt medicinen så känner du inget." Jag försökte att övertyga min lärare att jag kände mig mycket bättre nu så jag behövde ingen hostmedicin. Men det gick inte att förhandla bort något sådant med min lärare. Teskeden med hostmedicinen åkte in i min mun och jag kan inte med ord beskriva den smaken som nådde mina smaklökar inom loppet av en mikrosekund. Om du nånsin har druckit eller ätit något så äckligt att du svär att aldrig ens tänka tanken på att smaka det igen, ja, ta den smaken och dubblera den cirka 100 gånger så får du kanske en aning om denna hostmedicinens smaksensation!  Jag tackade snabbt för mig och sprang nerför trappan i hyreshuset, ut på gatan och kräktes i första bästa buske bakom huset. När jag kom hem kräktes jag hela kvällen och visst, jag blev faktiskt av med förkylningen men fick magsjuka i stället.  En vecka senare skulle jag ha sånglektion igen och min sånglärare började som vanligt prata på om ditt och datt så fort jag klev innanför hennes dörr. " Ja jag ringde min gamle läkare i Finland häromdagen och frågade om det var farligt att dricka hostmedicin som var bäst-före 1974 och han tyckte inte jag skulle dricka den."

Min sångpedagog avled i September 2006 vid en ålder av 87 år. Tyvärr hade vi inte så bra kontakt under hennes sista år så jag deltog dessvärre inte på hennes begravning. Jag har mycket att tacka Ulla för inte minst att hon hjälpte mig att söka och komma in på den klassiska sångutbildningen på Birka folkhögskola utanför Östersund. Vi hade många roliga och annorlunda sångstunder i hennes vardagsrum på Frösön och trots att jag inte övade så flitigt hemma på kammaren så var det ju hon som fick mitt sångliga omfång att växa med över en och en halv oktav. Framför allt var hon den som öppnade upp mina ögon för den klassiska sången och utan hennes hjälp, på hennes säregna vis, hade jag nog aldrig fortsatt att studera sång eller ens börjat lyssna på eller sjunga opera. Tänk vad mitt liv skulle varit mycket andefattigare utan sång och för den delen även utan hostmedicin bäst- före 1974.

Bye, bye Bill..

När jag gick i högstadiet var jag ofta ute o sjöng med min pappas dansband på lediga kvällar och helger. Jag kan ju inte påstå att dansbandsmusik och dess "djupgående" texter är något som varken då eller nu hör till den musik som mitt hjärta klappar mest för. Men jag kan erkänna att vissa danslåtars melodier som till exempel " I dina kvarter", som oftast framfördes av Vikingarna om jag inte minns fel, ligger mig varmt om hjärtat. Sen om det beror på att musiken påminner om min barndoms musik, och därav skapar en viss nostalgisk ton i min blick, eller om jag helt sonika tycker om enkelheten i musiken, som kontrast till all annan lite mer avancerad musik som jag lyssnar på,det kan jag inte svara på. Men jag erkänner: jag kan än idag roas av och tycka om att sjunga en gammal dansbandsgoding med min pappa bakom dragspelet. Självfallet var det ju också så att dansbandsmusiken blev min väg ut att få stå på scen och sjunga och den "rampljuspassionen",  ja den "drogen" har aldrig och kommer aldrig gå ur min kropp!

Musiken som jag främst tyckte om att lyssna på i tonåren var, förutom den sedvanliga "Tracks-listan " på Sveriges Radios P3-kanal och då främst lugna ballader, något som kallades Västkustmusik i USA eller ´"Slick Music". Det var en blandning av alla möjliga musikstilar i världen och band som till exempel Chicago kan i viss mån kategoriseras till denna musikstil. Min absoluta favorit var " Slickmusikens fader" Mr Bill Champlin från USA. Nu var det ju inte var och varannan i min ålder och framför allt inte någon i min vänkrets som lyssnade på denna musik. Jo min syster så klart, det var på grund av henne, eller tack vare snarare, som jag älskade Bill Champlin!

I årskurs 9 skulle man i ämnet musik hålla ett föredrag om någon artist, band eller musikstil som man tyckte om. För min del föll valet sig helt naturligt på Bill Champlin och "slickmusiken". Problemet var bara att på den här tiden fanns det ju inget Internet att surfa in på och ta reda på de uppgifter som man ville ha. Jag gjorde som man gjorde då; slog upp Mr Champlins namn i Bonniers  musiklexikon. Men innehållet på de sidorna om Bill Champlin täckte inte ens det översta stycket på detta textavsnitt. Därmed tog jag saken i egna händer och fattade pennan, letade reda på allt jag kunde hitta på syrrans LP som liknade en adress, och skrev ett brev till Bill Champlin. Brevet löd ungefär så här:

Hello Bill,
My name is Merit and I live in Sweden. I am a big fan of yours!  I am doing a special work about you but I can´t find any facts about you. Please can you send me some facts about you so I can talk about you ? But remember I have to have the facts before the 21 of November!
Thank you very much. Many regards/ Merit

P.S You´re the Best D.S

Bye bye Bill.

Ungefär ett år senare kom brevet tillbaka stämplat "Adress unknown" och föredraget om Mr Champlin hade jag redan hållit till förvånade ögon och öron från mina klasskompisar och även läraren som aldrig hört talas om varken Slick music eller Bill Champlin. Tyvärr råkade jag för bara något år sedan tappa bort detta återvändande brev. Annars hade jag personligen räckt över brevet till Bill Champlin på jazzklubben Fasching i Stockholm, då jag och syster för något år sedan äntligen fick tillfälle att se och höra honom live, och sagt: " You´re still the best! Bye bye Bill."

Mr Champlins hemsida/ fan page

Teknikens under

När jag var liten var jag väldigt intresserad av saker som gick under namnet " Tekniska saker" som till exempel videoapparater, telefoner kameror osv. Ja inte intresserad i form av att skruva isär dom och se hur de fungerade, eller inte fungerade då. Mitt intresse låg i att jag alltid, det första som jag alltid gjorde, var att kasta mig över instruktionsboken till prylen i fråga och försöka förstå alla dess finesser. Nu var det ju bara så att i min familj var vi inte direkt först med att skaffa de senaste tekniska sakerna. Snarare var det så att när vi väl skaffade till exempel en videospelare ja då var det sedan länge dags att i det fallet skaffa en DVD-spelare.

När videospelaren dök upp i vårat hus ja då var den av märket Betamax. Videokasetterna var vändbara vilket innebar att det gick att spela in på bägge sidorna! Problemet med den Betamax-spelaren som min pappa lånat hem av en bekant var bara att den gick inte att spola varken fram eller tillbaka på. Några filmer att hyra till denna eminenta apparat fanns inte att tillgå på marknaden vid den tidpunkten. Men pappas kompis hade, snällt nog, skickat med EN videokasett så att vi i alla fall skulle ha något att se på om vi inte lyckades hitta någon bensinmack där de fortfarande hyrde ut denna utgående produkts filmer. Filmen bestod av på ena sidan ett avsnitt med vidrige "Mr Peasley" som försöker våldta stackars oskyldiga Laura i TV-serien Familjen Macahan och på andra sidan  kassetten en amerikansk deckare som än idag endast för mig går under namnet "Deckaren". Denna deckare blev min och även min systers favoritfilm. Problemet var bara för att kunna se denna "Deckare" var vi ju tvungna att först genomlida Familjen Macahan-avsnittet eftersom som sagt videospelaren inte gick att spola...
Jag kan lugnt säga att är det någon som vill veta alla repliker i detta "Mr Peasley-avsnitt" så är det bara att höra av sig. Jag såg nog avsnittet minst 25-30 gånger och allt i syfte av att äntligen få vända på kassetten och se den spännande " Deckaren".

Ja även i vuxen ålder har det här med att vara lite efter i tekniken förföljt mig. Min första mobiltelefon skaffade jag 1997 då jag flyttade ner till Stockholm första gången. Mobilen var av det välkända märket Bosch och som ni förstår så var den ungefär lika liten och smidig som en köksmaskin av samma märke. Batteriet på telefonen höll i laddning ungefär ett år och när jag sen skulle köpa ett nytt batteri bar det sig inte bättre än att jag besökte butik Clas Ohlson. Det var ju som sagt inte så vanligt mobiltelfonmärke Bosch så Telia eller annan telefonbutik hade inga reservdelar till just min telefon.

Sagt och gjort så köpte jag ett nytt ännu tjockare mobilbatteri än det tidigare och till batteriet hörde en laddare som man kunde ställa batteriet i. Att byta till en nyare mobiltelefon var inte något jag ens hade i åtanke. Mobiltelefonen fungerade ju!
Två år senare när både mobiltelefonen och dess batteri hade avtjänat sin livslängd gick jag in på en telefonaffär i Stockholm. Tog fram mobilen och laddaren och frågade butikssäljaren om han han hade någon likande mobiltelefon att erbjuda mig. Säljaren bet sig i läppen och sa: " Vi säljer inte mordvapen här och tegelstenstelefoner är inte direkt på modet längre". Som ni kanske förstår så har jag idag INTE en IPhone som merparten av alla mobiltelefonägare har.

Jag har avslutningsvis funderat på att en dag låna med en utav min pappas resegrammofoner och ställa upp den på sätet bredvid mig på T-banan i Stockholm och helt seriöst veva i gång en 78-varvsskiva. Min kära väninna Annelie, som arbetar som reporter på Sveriges Radios webbradiokanal Alltid Nyheter, har lovat att hon ska göra ett reportage med mig den dagen jag gör detta.

P.S Om ni tycker att textstyckena på denna text är olikt utformad så är det helt riktigt observerat. Jag har tyvärr ingen instruktionsbok till hur man återställer textavsnittet till det ursprungliga på den övre delen av denna text. Så det fick bli så här. Ett inslag av " teknikens under" helt enkelt...

Nu kliver jag ut i bloggvärlden

Så har det då hänt; även jag kliver ut i " Den nya världen"... jag startar en blogg.

Inte särskilt extraordinärt kan tyckas så här 2012 då hemsidor och bloggande är ungefär lika vanligt som att köpa en liter mjölk på väg hem från jobbet. Men för en person som för bara ett år sedan fortfarande grämde sig över att priset på en bärbar cd-spelare på Clas Ohlson var alldeles för högt för att vara värt investera i. För en som aldrig laddat ner en enda låt eller filmsekvens från internet. För en som letar fram sin Minidisc då någonting ska dokumenteras ljudmässigt, och för en som funderar över allt detta över en hederlig gammal kopp kokkaffe- ja då är det här med bloggande en helt ny värld!!!

Att avslöja vad min blogg kommer att handla om är inget jag kommer att göra i detta mitt första blogginlägg i mitt liv. Men så mycket kan jag säga att jag hoppas kunna locka till många skratt o igenkännande med mina små anekdoter ur en kokkaffemammas liv och leverne.

Om ni tycker bloggen är lite ofullständig så beror det på att den är det. Men jag ska försöka hinna med dess uppbyggnad mellan amningar, blöjbyten, matlagning... och en o annan kopp, oftast kallt, kokkaffe.

Så håll till godo...