Bye, bye Bill..

När jag gick i högstadiet var jag ofta ute o sjöng med min pappas dansband på lediga kvällar och helger. Jag kan ju inte påstå att dansbandsmusik och dess "djupgående" texter är något som varken då eller nu hör till den musik som mitt hjärta klappar mest för. Men jag kan erkänna att vissa danslåtars melodier som till exempel " I dina kvarter", som oftast framfördes av Vikingarna om jag inte minns fel, ligger mig varmt om hjärtat. Sen om det beror på att musiken påminner om min barndoms musik, och därav skapar en viss nostalgisk ton i min blick, eller om jag helt sonika tycker om enkelheten i musiken, som kontrast till all annan lite mer avancerad musik som jag lyssnar på,det kan jag inte svara på. Men jag erkänner: jag kan än idag roas av och tycka om att sjunga en gammal dansbandsgoding med min pappa bakom dragspelet. Självfallet var det ju också så att dansbandsmusiken blev min väg ut att få stå på scen och sjunga och den "rampljuspassionen",  ja den "drogen" har aldrig och kommer aldrig gå ur min kropp!

Musiken som jag främst tyckte om att lyssna på i tonåren var, förutom den sedvanliga "Tracks-listan " på Sveriges Radios P3-kanal och då främst lugna ballader, något som kallades Västkustmusik i USA eller ´"Slick Music". Det var en blandning av alla möjliga musikstilar i världen och band som till exempel Chicago kan i viss mån kategoriseras till denna musikstil. Min absoluta favorit var " Slickmusikens fader" Mr Bill Champlin från USA. Nu var det ju inte var och varannan i min ålder och framför allt inte någon i min vänkrets som lyssnade på denna musik. Jo min syster så klart, det var på grund av henne, eller tack vare snarare, som jag älskade Bill Champlin!

I årskurs 9 skulle man i ämnet musik hålla ett föredrag om någon artist, band eller musikstil som man tyckte om. För min del föll valet sig helt naturligt på Bill Champlin och "slickmusiken". Problemet var bara att på den här tiden fanns det ju inget Internet att surfa in på och ta reda på de uppgifter som man ville ha. Jag gjorde som man gjorde då; slog upp Mr Champlins namn i Bonniers  musiklexikon. Men innehållet på de sidorna om Bill Champlin täckte inte ens det översta stycket på detta textavsnitt. Därmed tog jag saken i egna händer och fattade pennan, letade reda på allt jag kunde hitta på syrrans LP som liknade en adress, och skrev ett brev till Bill Champlin. Brevet löd ungefär så här:

Hello Bill,
My name is Merit and I live in Sweden. I am a big fan of yours!  I am doing a special work about you but I can´t find any facts about you. Please can you send me some facts about you so I can talk about you ? But remember I have to have the facts before the 21 of November!
Thank you very much. Many regards/ Merit

P.S You´re the Best D.S

Bye bye Bill.

Ungefär ett år senare kom brevet tillbaka stämplat "Adress unknown" och föredraget om Mr Champlin hade jag redan hållit till förvånade ögon och öron från mina klasskompisar och även läraren som aldrig hört talas om varken Slick music eller Bill Champlin. Tyvärr råkade jag för bara något år sedan tappa bort detta återvändande brev. Annars hade jag personligen räckt över brevet till Bill Champlin på jazzklubben Fasching i Stockholm, då jag och syster för något år sedan äntligen fick tillfälle att se och höra honom live, och sagt: " You´re still the best! Bye bye Bill."

Mr Champlins hemsida/ fan page

Teknikens under

När jag var liten var jag väldigt intresserad av saker som gick under namnet " Tekniska saker" som till exempel videoapparater, telefoner kameror osv. Ja inte intresserad i form av att skruva isär dom och se hur de fungerade, eller inte fungerade då. Mitt intresse låg i att jag alltid, det första som jag alltid gjorde, var att kasta mig över instruktionsboken till prylen i fråga och försöka förstå alla dess finesser. Nu var det ju bara så att i min familj var vi inte direkt först med att skaffa de senaste tekniska sakerna. Snarare var det så att när vi väl skaffade till exempel en videospelare ja då var det sedan länge dags att i det fallet skaffa en DVD-spelare.

När videospelaren dök upp i vårat hus ja då var den av märket Betamax. Videokasetterna var vändbara vilket innebar att det gick att spela in på bägge sidorna! Problemet med den Betamax-spelaren som min pappa lånat hem av en bekant var bara att den gick inte att spola varken fram eller tillbaka på. Några filmer att hyra till denna eminenta apparat fanns inte att tillgå på marknaden vid den tidpunkten. Men pappas kompis hade, snällt nog, skickat med EN videokasett så att vi i alla fall skulle ha något att se på om vi inte lyckades hitta någon bensinmack där de fortfarande hyrde ut denna utgående produkts filmer. Filmen bestod av på ena sidan ett avsnitt med vidrige "Mr Peasley" som försöker våldta stackars oskyldiga Laura i TV-serien Familjen Macahan och på andra sidan  kassetten en amerikansk deckare som än idag endast för mig går under namnet "Deckaren". Denna deckare blev min och även min systers favoritfilm. Problemet var bara för att kunna se denna "Deckare" var vi ju tvungna att först genomlida Familjen Macahan-avsnittet eftersom som sagt videospelaren inte gick att spola...
Jag kan lugnt säga att är det någon som vill veta alla repliker i detta "Mr Peasley-avsnitt" så är det bara att höra av sig. Jag såg nog avsnittet minst 25-30 gånger och allt i syfte av att äntligen få vända på kassetten och se den spännande " Deckaren".

Ja även i vuxen ålder har det här med att vara lite efter i tekniken förföljt mig. Min första mobiltelefon skaffade jag 1997 då jag flyttade ner till Stockholm första gången. Mobilen var av det välkända märket Bosch och som ni förstår så var den ungefär lika liten och smidig som en köksmaskin av samma märke. Batteriet på telefonen höll i laddning ungefär ett år och när jag sen skulle köpa ett nytt batteri bar det sig inte bättre än att jag besökte butik Clas Ohlson. Det var ju som sagt inte så vanligt mobiltelfonmärke Bosch så Telia eller annan telefonbutik hade inga reservdelar till just min telefon.

Sagt och gjort så köpte jag ett nytt ännu tjockare mobilbatteri än det tidigare och till batteriet hörde en laddare som man kunde ställa batteriet i. Att byta till en nyare mobiltelefon var inte något jag ens hade i åtanke. Mobiltelefonen fungerade ju!
Två år senare när både mobiltelefonen och dess batteri hade avtjänat sin livslängd gick jag in på en telefonaffär i Stockholm. Tog fram mobilen och laddaren och frågade butikssäljaren om han han hade någon likande mobiltelefon att erbjuda mig. Säljaren bet sig i läppen och sa: " Vi säljer inte mordvapen här och tegelstenstelefoner är inte direkt på modet längre". Som ni kanske förstår så har jag idag INTE en IPhone som merparten av alla mobiltelefonägare har.

Jag har avslutningsvis funderat på att en dag låna med en utav min pappas resegrammofoner och ställa upp den på sätet bredvid mig på T-banan i Stockholm och helt seriöst veva i gång en 78-varvsskiva. Min kära väninna Annelie, som arbetar som reporter på Sveriges Radios webbradiokanal Alltid Nyheter, har lovat att hon ska göra ett reportage med mig den dagen jag gör detta.

P.S Om ni tycker att textstyckena på denna text är olikt utformad så är det helt riktigt observerat. Jag har tyvärr ingen instruktionsbok till hur man återställer textavsnittet till det ursprungliga på den övre delen av denna text. Så det fick bli så här. Ett inslag av " teknikens under" helt enkelt...

Nu kliver jag ut i bloggvärlden

Så har det då hänt; även jag kliver ut i " Den nya världen"... jag startar en blogg.

Inte särskilt extraordinärt kan tyckas så här 2012 då hemsidor och bloggande är ungefär lika vanligt som att köpa en liter mjölk på väg hem från jobbet. Men för en person som för bara ett år sedan fortfarande grämde sig över att priset på en bärbar cd-spelare på Clas Ohlson var alldeles för högt för att vara värt investera i. För en som aldrig laddat ner en enda låt eller filmsekvens från internet. För en som letar fram sin Minidisc då någonting ska dokumenteras ljudmässigt, och för en som funderar över allt detta över en hederlig gammal kopp kokkaffe- ja då är det här med bloggande en helt ny värld!!!

Att avslöja vad min blogg kommer att handla om är inget jag kommer att göra i detta mitt första blogginlägg i mitt liv. Men så mycket kan jag säga att jag hoppas kunna locka till många skratt o igenkännande med mina små anekdoter ur en kokkaffemammas liv och leverne.

Om ni tycker bloggen är lite ofullständig så beror det på att den är det. Men jag ska försöka hinna med dess uppbyggnad mellan amningar, blöjbyten, matlagning... och en o annan kopp, oftast kallt, kokkaffe.

Så håll till godo...